Att lyckas kostar på....
... tror jag iaf. Därför funderar jag på hur lyckad man egentligen vill bli? En person i min närhet (vem det är spelar mindre roll) har berättat att sen hon/han fick en ledande befattning på jobbet så märks det att man hamnar lite ute i kylan. När man kommer in på fikarasten så blir folk lite tystare, lite stelare än vanligt. Folk man umgåtts med frågar kanske inte längre om man ska luncha. Som social person tycker jag att det verkar fruktansvärt att inte få vara med i gemenskapen, men det kanske vägs upp av andra faktorer när man väl är där? Men iaf, tanken dyker ju upp att man kanske ska hålla sig lite "lagom lyckad" för att slippa det problemet. Helt i enlighet med den svenska måttligheten.
Kommentarer
Trackback
